"Kiss me, Kiss me" diary



blackbird    
Fredag den 18 December klockan 17.00 i Stockholm               


Mat planerade att filma idag i stan och jag skulle åka till Universitet och gå på Seminarium…
På vägen ditt bläddrade jag i min bok för att repetera sista lektion… men där fans något som slog mig... ett artikel som jag rev från Metro för en månad sedan… artikel om hemlösa människor som bor i husvagnar… 

Jag ändrade mina planer fast och vände mig mot hem med hopp att Mat var kvar…

vi måsta åka ditt och filma, det är sista dag idag vi har kameran innan vi lämnar Stockholm… tänkte jag…

Oh Vilken tur, Mat och jag möttes vid porten, med tanken att han inte tar med sig mobil telefon.. vi tog vägen ditt direkt…

Vad vi viste var bara att deras vagnar stor på en parkering i Sollentuna… vi tog bussen ditt… jag mins att jag sa till Mat… ”It is here I see Caravan”…

Vi kom ut… det var redan mörkt och fruktansvärt kylig… vi gick genom en lång tunnel för att koma till parkeringen på andra sidan av gatan...som tur en bil körde genom vägen så att vi hade lite belysning och kunde filma utanför… vi kom närmare… ett liten ljus lyste i av bilarna…

Jag gick ditt och knäckte på dörren… ett mörk röst hörs i bakgrunden
"vänta en sekund"...

Dörren öppnades… en man i medel ålder runt 50 kommer ut… jag frågade honom om han ville prata med oss… han välkomnade oss in… Mat filmade... vi kom in…

På golvet fans ett burk med bensin inuti som han tände.. det började brinna och värmde oss… det luktade bränd och bensin…

Allt detta kändes som om man har kommit till en annan värld… 
Black-bird satt i sin säng-soffa och berättar sin historia om livet som var tung en gång...

”Fire” flydde mellan oss och honom… med kameran bakom och cigarett-bensin smäll emellan...
Black-bird såg ut som Indianin, stolt av liv som är idag och sa: 
"någon kan kalla mig för hemlös men det är jag inte… mitt Caravan är mitt hem och också mitt frihet”          
Skriven av Gabriella Novak





SP A3200       Onsdag den 16 december klockan 17.00 i Stockholm

 

Den dagen var solig och vitt… stora bitar av snö smälte på min kind…

människor sprang på plattan som galna, alla ska hinna så klart med jul klappar…

doften av brända jordnötter flyddes runt…

lamporna lyste med bländade färger… gul, blått, röd…

och han satt där i sin hörn med bok och läste…

jag känner igen den har manen - tänkte jag… Uggla satt precis på samma plats som sista gång… glad och full av hopp…

Nej! jag glömde ta med mig bandet, typisk jag…

Jag måsta hitta ett band och prata med honom... så ringde jag till Mat… han kom på plats med allt snabb som blixt…   

Uggla var glad att se oss igen… Vi började filma… han pratade om allt, musik, hans drömmar, om livet som var soft för en stund, men det hela vände lika fort…

en lång och välkläd kille kom till oss och sa: ” Uggla är min gammal god vän, han är mycket intelligent ”… och det var han…

Mat filmade… det var ett underbar stund att träffa honom… på samma gång kom en känsla rakt i mitt hjärta… mad world… Why? I Sverige i ett ”tryggt samhälle”, en smart män sitter har idag, ensam och ber om hjälp… vart är samhället? varför vi blundar när vi ser? 

han sa: ”vet ni vad, jag har en ängel där uppe, han är med mig dag efter dag, natt efter natt, vart jag ens går han är med mig, hur skulle jag annars klara mig ute på gatan i tjugo fyra år"… han skrattade och läste vidare sin bok om Vikingar… modig själv som en Viking… 

Skriven av Gabriella Novak

Repost0
To be informed of the latest articles, subscribe: